Paintball – ponny/katten som konverterade till Litbolti – islandshästen

 Ogillar: När man stirrar på honom när han står i boxen, vindruvor, shettisar (de kan äta upp honom!)

Gillar: godis, islandshästar, Evas ringsignal (ett gnägg kan man alltid svara på!), Embla (och även Hrísla – men mest för att hon liknar Embla tror jag), vita småhundar

När han busar: Piper han som en gris och bockar så att inte ens en rodeomästare kan klamra sig fast

Största kärlek hittills i livet: Fjalar! (Hingstarna är också ganska tjusiga när de gnäggar – och tydligen även Keilir)

Det här är då Paintball. ”Katten bland hermelinerna” som Monica också kallar honom. Och visst har hon rätt i det, inte bara i den bemärkelsen att han är den enda i stallet som inte är islandshäst, utan också det att han har sina (minst) nio liv! (Tro mig, han har överlevt knäskador, bukoperation, blindhet osv.. listan kan göras lång)

Paintball stod på Djursholm Ridskola innan han, för snart fem år sedan, blev min för en symbolisk summa. Jag hade då ridit och skött honom i sex år redan. Vår historia tillsammans börjar alltså när han var tre och kom med hästhandlaren från Danmark, och jag tolv, och tyckte att den vita ponnyn med prickar (som numera endast ses när han badas) var det finaste jag sett.

Paintball och - en betydligt blondare - jag våren -06

Och ett par år senare...

I början av juni 2010 blev Monica vår räddande ängel. Paintball hade då stått tio dagar med intensivvård på Ultuna djursjukhus efter att ha blivit akut buköppnad. Han skulle noggrant observeras, och jag kände varken att mitt dåvarande stall, eller min nojighet kunde klara det själv. Som ett brev på posten kom min älskade kompis Carla att tänka på Monica, som inte bara har en massa klok kunskap och vetande, utan även tidigare erfarenhet med buköppnade hästar. Så då fick vi flytta till Morsta – och oss blir de inte av med i första taget!

I detta gäng har Paintball verkligen funnit sig till rätta, islandshästens själ verkar ha smugit sig in i ponnyn och man kan verkligen se hur livsglad och trygg han är. Men man ska dock inte låta sig luras av hans bitvis änglaliknande utseende! Nej då, Paintball har sina egna idéer för sig. Han kan bli ruskigt rädd för saker… Men inte saker som matte tror sig veta vad det är! Läskiga ljud och plötsliga saker kan han ibland ta med ro (men bara ibland!), men hua mig för när shettisar möter honom, eller när hans gamla stokompis för några somrar sedan började brunsta. HJÄLP, sa Paintball och försökte hålla sig så långt borta från henne som det gick – och vi människor stod med hakan nere vid knäna och förstod inte varför han sprang ifrån henne hela tiden.

Fort kan han också springa! Under en ridtur skulle jag promenera hem honom och Carla skulle rida i förväg med Fjalar – till Paintballs stora olycka. Efter att han gjort alla olika skolor över mark (kända och påhittade) blev jag tvungen att släppa honom, och Carla har noggrant återgett hur hon hörde hovar och vände sig om – och fick se en vit boll komma susandes utan att ens verka nudda marken. Förbi Fjalar sprang han, men vände sedan när han märkt att han, i all hast, sprungit förbi sin käraste.

Paintball har även blivit känd för att vara knarkkungen av Gråhallahästarna. Med ett stadigt intag av både Finadyne och Atropin har han ett ständigt stash som han gladeligen delar med sig av till behövande (endast skadade hästar – än så länge…)

Men han är ändå den fantastiska lilla ponnyn som, i alla fall i mitt liv, har gett så fantastiskt mycket glädje, och som har en tendens att nästla sig in i folks hjärtan lite överallt. För trots allt han varit med om har han en ständig förmåga att få personer att skratta, både åt honom, och även till viss del med honom. Jag har nog aldrig varit med om en dag i stallet där han inte ger oss människor chansen att dra på smilbanden – eller skratta högt! Jag kan skriva en hel roman om saker han hittat på, och saker han ständigt gör. Men här kommer en liten sista anekdot för att avsluta detta milslånga inlägg;

En vinter för några år sedan flyttade en ny häst, en ung nordsvensk, in i Paintballs dåvarande stall. Ihopsläppet gick inte bra och de andra hästarna jagade den nya tills den var helt svettig och stod stressad och hyperventilera i ett hörn av hagen. Vi som stod och övervakade skulle precis gå in och bryta när vi kunde se hur Paintball gick ifrån flocken och sakta smög sig fram till nordsvensken. Vi höll andan och väntade på att nordisen i all stress skulle sparka av minst ett ben på Paintball. Men istället fick vi se Paintball lägga mulen mot nordsvenskens bog, och stå där, nästan blundandes, blixt stilla tills den hade återhämtat sig. Det är vid sådana tillfällen som ett mattehjärta smälter och tårarna kommer upp i ögonen, och man frågar sig själv hur man kunde ha den turen att få träffa en sådan fantastisk individ med ett sådant fantastiskt stort hjärta på helt rätt ställe…

 / den oändligt stolta, och lyckliga, matten Lotta